Dela gärna mina texter!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Du gamla, Du fria, Du fjällhöga nord
Du tysta, Du glädjerika sköna!
Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord,
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och Du blir vad du var.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.

Jag städs vill dig tjäna mitt älskade land,
din trohet till döden vill jag svära.
Din rätt, skall jag värna, med håg och med hand,
din fana, högt den bragderika bära.
din fana, högt den bragderika bära.

Med Gud skall jag kämpa, för hem och för härd,
för Sverige, den kära fosterjorden.
Jag byter Dig ej, mot allt i en värld
Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden.
Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden.

Rickard Dybeck skrev Sveriges nationalsång 1844. 

Till skillnad från andra länders nationalsånger har ”Du gamla, du fria” aldrig officiellt, genom ett politiskt beslut, antagits som officiell nationalsång. 

Tack vare socialdemokraternas djupa avsky för patriotism och sund nationalism.

I Richard Dybecks ursprungliga text löd första textraden ”Du gamla, du friska”, men detta ändrade han 1866 till ”Du gamla, du fria”. 

Det fanns en tid då Sverige var ett friskt land.

Sverige håller på att bli ett allt sjukare land. Riktigt sjukt.

Det fanns även en tid då vi var fria. 

Men Sverige har ockuperats av ett knippe maktfullkomliga politiker med hjälp av mediala åsiktspoliser och journalister som blivit politiska aktivister.

Det nya Sverige överger sina pensionärer, förgiftar sina barn och förråder åter igen en hel ungdomsgeneration. 

Den psykiska ohälsan exploderar, den importerade brottsligheten är som ett skenande tåg som inom kort kommer drabba allt för många och allt för tidigt.

Samhällets grundstenar rycks bort en efter en, och i takt med att de stora frågorna ökar, så tystas allt flera förståndiga och vettiga röster som skulle kunna ge nödvändiga förnuftiga svar.   

Sverige framstår allt mera som en tanig och utmärglad skugga av det svenska folkhemmets idylliska porträtt, där framtidstro, idealism och individers visioner och ambitioner fick blomstra och växa.   Men något hände för några år sedan, och har sedermera eskalerat i en skrämmande takt. 

Åsiktskorridoren formades sakta men säkert, men dess makt och inflytande upptäcktes inte förrän det var för sent. 

Det politiska och mediala hatet mot människor som tänker, känner och uttrycker sig förnuftigt eller avvikande, tilltar oroväckande snabbt.

Detta är den nya verkligheten som allt flera personer och grupper i dagens samhälle får känna av.

På ett smärtsamt och ofta brutalt sätt.

Åsiktskorridoren krymper alltmera och individualisterna vingklipps den ena efter den andra.

Sverige framstår allt mera som den mest åsiktsextremistiska demokratin i världen.

Vi föds som vackra original, men våra ”ledare” vill vi ska dö som bleka kopior!

Under de senaste decennierna har socialisterna och de liberala i mainstreammedia haft monopol på denna åsiktskorridor. 

En korridor där enbart de som lider av intellektuell anorexia eller som är idealistiskt bankrutta får plats.

Vi har i veckan fått ännu ett exempel på det som för många ansågs vara otänkbart hända.

Moderaterna har gett oss det slutliga beviset på att socialdemokrater och kommunister inte längre är ensamma om att tysta ner och marginalisera oönskade röster.

Hanif Bali råkade skjuta sanningens kulor på moderaternas heliga ko, Carl Bildt.

I hinduiska länder får människor mångåriga fängelsestraff om man dödar en helig ko, även om ens familj riskerar att dö av svält.

Sverige är inte ett dugg bättre!

Den moderata maffian ser till att straffa människor genom att man utesluts ur förtroendeuppdrag, marginaliseras som politiker, demoniseras för sitt självständiga tänkande och verbalt arkebuseras av den egna partiledningen. 

Moderata maffians metoder är minst sagt förbluffande.

Och häpnadsväckande.

Inte nog med att vuxna partimedlemmar ska läxas upp av självutnämnda påvar som anser sig själva vara förträffligheten personifierade.

De är också oerhört noga med att genom mediala kanaler basunera ut budskapet att ”nu ska min sann berörda lymmel kallas in” på maffians matta, och ställas till svars, tryckas upp mot väggen och hotas till ”självvalt avhopp, frivilligt frånträdande och önskade övergivanden.” 

Fråga bara hur Anna Klingberg Batra, Maria Borelius, Cecilia Stegö Chiló, Björn Schaerström och Ulrica Schenström hur det var att bli utsatta för den skrupellösa Moderatmaffian.

Eller varför inte Sven Otto Littorin.

Ingen pardon.

Inget tålamod.

Ingen nåd eller förståelse.

Och nu Hanif Bali.

Jag känner inte Bali och har aldrig träffat honom.

Men har däremot läst en hel del av hans för Moderaterna, obekväma sanningar och oväntade träffsäkra förslag.

Har även uppskattat hans orädda analytiska utspel och hans befriande frispråkighet. 

Äntligen hade moderaterna lyft fram en invandrare med stor kunnighet, osvensk attityd och en orädd sanningssägare. 

Det har svajat rejält ibland och det moderata brödraskapet har morrat över Balis uppmärksammade utspel. 

Hans förståelse av dagens verklighet och förmåga att identifiera sig med vanligt folk har varit en av hans styrkor i ett parti som ofta kritiserats för sin bristfälliga förmåga att kalibrera sin politik efter väljarnas verkliga behov.

Hanif har varit en frisk fläkt i ett unket moderat patriarkat som i åratal hållit varandra om ryggen. Men när han medvetet, eller omedvetet, gav sig på den moderata maffians informella ledare, Don Carl Bildt, så rämnade fasaden för Moderaternas maffia. 

Ingen hade någonsin vågat ifrågasätta gudfadern själv.

Sicket liv det blev! 

Trots Moderaternas identitetskris och politiska feghet, så har ingen internt vågat säga sanningen om Carl Bildts politiska haveri. 

Tills nu. 

Av en invandrare. 

En påläggskalv med verklighetsförankring.

Han sade enbart det som vakna svenskar i lång tid konstaterat runt landets många fikabord;

Don Bildt har drivit en katastrofal utrikespolitik i decennier.

Han har under åratal övergivit sina konservativa värderingar till förmån för progressiva och svekfulla åsikter där inga gränser för egen vinning och egna ambitioner fått stå i vägen.

Hans obstinata flörtande med världens största finansiär av terrorism, Iran, har varit direkt provocerande. 

Nu vill han ha hit president Rohani också.

Hans förakt för Mellersta Östens enda demokrati, Israel, har varit hetsande och lögnaktig.

Ekonomisk vinning genom uppdrag inom Lundin Oil, som kopplats tillfolkrättsbrott i Sudan, har för honom inte alls varit generande.

Att häckla president Trump i den Trumphatande tidningen Washington Post, har varit en utmärkt plattform för att fördjupa vänskapen med de totalitära ledarna i Bryssel.

Hans Erdoganvänliga agenda mot Turkiet och hans engagemang för att få med ett muslimskt land i EU har varit frapperande.

Vad sänder det för signaler till judar, homosexuella, kristna och andra minoriteter? 

Nu har alltså Hanif Bali tvingats till total underkastelse.

Hans träffsäkra uttalanden om Don Bildts utrikespolitik och fiaskon har nu omvandlats till patetiska ursäkter till gudfadern och elitisten från Östra Real.

Det tragikomiska i det hela är att Carl Bildt 1983, i nästan samma ålder som Hanif är idag, retade upp Olof Palme kring Sveriges dåvarande utrikespolitik och sina möten med CIA.

Nu upprepas historien. Igen.

Skillnaden är bara den att nu är det Bildt som blivit avslöjad för sin katastrofala utrikespolitik och själviska egenintressen.

Nu är det han som med alla medel ska skyddas från sanningssägare.

Idag är det han som inte får kritiseras, avslöjas eller genomskådas.

Den moderata maffians metoder har övervunnit ännu en sanningsapostel.

Hanif Balis röst har tystats ner. Han har ju skitit i det blåa skåpet. Bokstavligen.

Han har tvingats till en manusbeställd ursäkt. En tvättäkta 180-gradare.

Sanningen har ännu en gång kvävts av Moderaternas nya Consigliere, Ulf Kristoffersson.

Listan över deras offer har fått ett nytt namn.

Det är så bottenlöst sorgligt.

Så orättvist.

Och så fruktansvärt fegt.

Men hoppet lever,

Vi väntar med längtan efter de omutbara.

De modiga och orädda vars röster inte kan tystas och vars själar inte kan kuvas.

För många i dagens Sverige längtar efter att med stolthet kunna sjunga;

”Du gamla, Du fria, Du fjällhöga nord”

Eller som Rickard Dybeck ursprungligt skrev; ”Du gamla, Du friska.”

För folk börjar på allvar bli trötta på detta sjuka Sverige…