Dela gärna mina texter!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gud, kristendomen och kyrkan har historiskt sett haft en stor och helt avgörande betydelse i byggandet av det samhälle som vi idag lever i.

Kristna har genom historien gått i spetsen för att grunda skolor och utbildning, sjukvård och sjukhus, avskaffande av slaveriet, bygga rättsväsende osv.

Gemensamt för de flesta av världens mest kända och respekterade universitet och lärosäten, är att det var kristna som grundade dessa.

Kristendomen har på oräkneliga områden skapat det som byggt civilisationen som vi idag känner den.

De 10 budorden finns inbyggt i allt ifrån våra samveten till rättsväsendets fundament.

Gud gav dessa 10 bud för att välsigna, skydda och bevara oss.

Men ett stort problem uppstod;

Gud gav världen 10 bud – men kyrkan har gett världen ytterligare 1000 bud.

Här har vi något av grundproblemet för många idag. 

Därför har så många fina och uppriktiga människor övergett sin tro och lösrivit sig från kyrkor.

Kyrkan var ämnad att vara ett fyrljus. En oas av ljus och glädje i en ofta mörk och ensam värld.

En plats för de uppgivna och sårade. 

För de plågade och hopplösa.

Och för övriga vanliga människor. 

Jag föddes in i en frikyrkofamilj i Norge där ett antal familjemedlemmar haft betydande positioner och uppdrag inom pingströrelsen ända tillbaks till den innersta kretsen i början av pingströrelsen grundade i början av 1900-talet.

Det var liksom ingen tvekan i vilken rabatt mitt släktträd hade planterats och hade växt sig stort. 

Alla, och då menar jag verkligen alla, var kristna. 

Hela gänget från släktpatriarkerna till hunden och undulaten!

Jag växte upp och såg med egna ögon, och hörde med egna öron allt fascinerande, allt livsförvandlande och livsberikande som hände.

Mycket som för mig skulle komma att skapa viktiga värderingar, forma min ryggrad och mina övertygelser, och även ge mig gåvan att tro på en förlåtande och kärleksfull Gud. 

Men också tron på människan och hennes förmåga att göra skillnad.

Men vad jag också tidigt upptäckte och förundrades över, var hur mycket hyckleri och dömande som så många kristna och kyrkor hade anammat genom åren.

Ett hyckleri som jag tidigt fick avsmak för, och som jag vid 16-års ålder förklarade krig emot.

Jag insåg hur så många, inklusive mig själv på vissa områden, hade tappat perspektivet gällande olika saker.

Kyrkan och de kristna hade sedan länge börjat överge vitala delar av sitt budskap och uppdrag till förmån för egna tolkningar, religiösa regler och osannolika krav på den värld som fanns utanför kyrkväggarna.   

Jag upptäckte hur kyrkor uteslöt, straffade och förtalade människor som inte lyckades leva upp till kyrkans bud, regler och förväntningar. 

Med det oundvikliga resultatet att dessa människor givetvis inte kunde acceptera att bli behandlade på detta fruktansvärda sätt. 

I vissa kyrkor var man inte välkommen om man hade en viss klädsel. 

Förr i tiden fick exempelvis flickor som hade blivit gravida innan äktenskapet, sitta längst bak i kyrkan. 

Och rockmusik och dans ansågs vara syndigt och fel. 

Jag bevittnade själv för ett tag sedan hur Petruskyrkan i Rom inte släppte in en besökare pga. att kjolen var 5 cm för kort, och axlarna inte var tilltäckta. Helt otroligt!

Vilken pappskalle till Påve lyckas ens komma på en sådan idé?

Yttre saker har aldrig något att göra med hur man är som person

Många människor har inte passat in i ”mallen” och har vägrrat anpassa sig till alla märkliga religiösa och mänskliga krav som skapades för att kontrollera omgivningen, och för att den blivit för gammaldags.

Resultat blev tyvärr ofta att besvikelsen och bitterheten mot dessa kristna inte stannade vid berörda personer, utan resulterade i att man inte ville ha med Gud att göra. 

Och än mindre med dessa dömande kristna som medvetet eller omedvetet exkluderat dom.

Under en lunch hemma hos en av Sveriges mest älskade och framgångsrike låtskrivare, utbröt han plötsligt efter ett längre samtal om tro; ”Runar, jag älskar Gud, men jag hatar hans ungar!”

Han hade precis som så många andra människor idag, blivit utsatt för kyrkans dömande attityder och en del kristnas klumpiga, korkade och dumma utspel.

Människor som blivit utsatta för fördömanden och utstötthet har till och med anammat ett nytt uttryck. De kallar sig ”Guds barnbarn.”

De har egentligen inte förkastat Gud, men bestörtningen och besvikelsen över kyrkans agerande och handlingar, har gjort att de inte längre velat associeras med ”Hans barn” (de kristna).

Men Gud har inga barnbarn. 

Endast ofullkomliga barn som ibland ställt till massa dumheter och tråkigheter.

Men alla de som står utanför kyrkväggarna är precis lika mycket älskade och innerligt efterlängtade. Alla är lika värdefulla och betydelsefulla i Hans ögon.

Dagens statskyrka är i mångt och mycket ingenting annat än en social och kulturell plats. 

Oftast otroligt vacker och stämningsfull, men den är andlig konkurs utan någon som helst attraktionsförmåga till dagens människor.

Den har tyvärr blivit en evangelisk urholkad institution där en präst med utsmyckad dräkt kliver upp i talarstolen varje söndag, och låter lika obegripligt som en gök i ett gökur från Tyrolen. 

Det som förr i tiden var känt som ”Guds hus” har idag ofta förvandlats till ett spökhus.

Frikyrkan har däremot i mångt och mycket lyckats konservera det mesta av budskapet, den inspirerande musiken och ambitionen att nå ut med sitt budskap.

Det sorgliga dock, är att deras förmåga att förstå och relatera till människorna i dagens samhälle är minst sagt bristfällig. 

De har ett mastodontarbete framför sig för att upprätta havererade relationer med bortstötta individer, läka sår och återupprätta förtroende hos icke-troende människor, samt bli en röst i den offentliga debatten där de kan bidra med hjälp och lösningar.

Kyrkornas isolation och marginaliserande är helt och hållet självförvållad.

Det är dags att de börjar sätta sitt kärnbudskap i centrum.

Det är hög tid att fokusera på människor och dessas behov av hjälp, vägledning och hopp.

Världen har aldrig varit mera i behov av en Gud att tro på och få uppleva kärlekens budskap. 

Men den har heller aldrig varit mera kritiskt inställd till kyrkor och församlingar.

Det är nu 2019.

Vad kristna och kyrkorna nu behöver göra, är att unisont be om förlåtelse för sitt hyckleri, översitteri, dömande och felaktiga attityder mot världen utanför kyrkväggarna.

För världen kommer garanterat bli en bättre plats om folk skulle få anledningar att inte enbart gilla Gud, utan även börja tycka om ”Hans ungar”.

Kyrkan ska vara en plats som välkomnar människor. 

Som ger glädje och hopp.

Och inte en plats som dömer och stöter bort dom!